Åker till Göteborg över helgen, sonen och jag.  himla fint.

I onsdags var jag på vårdcentralen för att försöka få svar på vad mitt magont jag haft dom senaste månaderna beror på. Magen klämdes på och prover togs och resultaten visade inte på något onormalt. Skönt för mig som var övertygad om att magontet måste vara dödlig cancer alternativt något annat livsfarligt.
Läkaren trodde magontet beror på stress och att jag spänner mig mycket men för att lugna mig skickade hon en remiss till ett ultraljud som jag kommer få göra inom ett par månader. Hon trodde absolut inte att magontet är något dödligt men hopplös som jag är kommer nog inte sluta oroa mig förren jag verkligen vet att det inte är något farligt.
Att ha magspänningar nästan jämt är jobbigt och det gör ont, och jag hoppas det blir bättre snart. Jag försöker jobba på det på egen hand genom yoga och meditation och om det är stressrelaterat kommer nog avslappning först och främst göra det bätte.

Är färdig med Loves filt till barnvagnen virkad i mormorsrutor. Den blev lite ojämnt hårt virkat men det får vara okej då det var första gången jag gjorde mormorsrutor.

I ett par månader nu har min mage krånglat. Det värker vid naveln och neråt och ibland även i ryggslutet. Först gör det inte så ont, men ju mer jag rör mig, går, sitter rakt osv ju mer värker det under dagen och tillslut värker det rätt rejält. Det påminner lite om håll fast mer och vid nedre delen av magen. 
Sen på kvällen när Love sover och jag sitter i soffan, avslappnad vid datorn/kikar på någon serie/dokumentär eller vad det nu kan vara så försvinner magontet efter en stund och återkommer inte förren dagen efter eller ibland ett par dagar senare. Kanske är det spänningar orsakat av omedveten stress eller ångest i och med att det faktiskt går över när jag slappnat av ordentligt.  Det är kanske mest logiskt men mina tankar är inte alltid logiska. Jag är nämligen övertygad att det rör sig om dödlig magcancer, hypokondriker som jag är.

På onsdag ska jag till vårdcentralen och jag är riktigt enervös. Nervös för vad läkaren kommer säga, om hen vill göra prover där resultaten tar en evighet att svar på. Om hen säger att det kan röra sig om magcancer och gör mig ännu mer oroad. Om det faktiskt visar sig att jag har cancer i magen.
Jag har totalt snöat in på att jag är döende vilket är heljobbigt. Det tar så mycket energi att oroa sig. Och även om det nu skulle vara cancer är det onödigt att tänka så mycket på något jag ändå inte kan styra över.